Ett inlägg svårt att namnge
Igår var en tung men fin dag då det var pappas begravning. Mycket tårar, lite skratt trots allt, och en stor dos värme och stöd från fina familjen, släkt och vänner. Som många säger - en människa dör inte förän man slutar tänka på honom. Nej, men tomheten blir inte mindre för det. Ibland känns det snarare som tvärtom. Man tänker och gläds åt de ljusa minnena och tacksamheten för allt som varit och det vi fått att förvalta, men man får liksom inte mer. Det har blivit väldigt uppenbart för mig att man är en del av varandra och att man har ett behov att föra det vidare. Ens gener har väl alltid märkts, men nu kan man nästan stanna upp och tänka: jag gör si eller jag säger så - för det hade pappa gjort, och han var ju bara så bra.
Tack Peter, Bea och Milo för att ni tog hand om våra tjejer när vi var iväg. Det var guld värt att veta att de var i goda händer!
Ja, hur byter man ämne till något materiellt och i sammanhanget helt oviktigt? Tyvärr finns inget vettigt sätt.
Idag efter jobbet styrde vi mot IKEA för lite kvällsmat. Det börjar bli riktigt svårt med motivationen och uppfinningsrikedom i en tvättstuga med 14 påsar på golvet med blandade ingredienser tillsammans med intorkade färgpyttsar. Nu ser vi fram emot att kanske ha ett kök i helgen. Men jag sa kanske...
Det börjar i alla fall ta form
